Ditt medlidande kan jag va utan

Att acceptera saker.
Varför ska det vara så jävla svårt?
Som att acceptera att någon, eller något inte längre finns.
Man är så fast i det som var, att man inte kan, kanske inte heller vill inse att det som var, är försvunnet och aldrig mer kommer komma tillbaka. Egentligen är allt en viljefråga. Varför har vi då så svårt med att få oss själva att vilja förstå det? Har vi faktiskt så dålig självdisciplin, allihop, att vi inte kan kontrollera oss själv bättre än så?
Jag vet inte. Jag vet bara att nu är nu och då är då. Så har det alltid varit och det kommer alltid att vara så, det är jag övertygad om.
En orsak är antagligen saknad. Saknad över att något man var så van vid, och tyckte så mycket om, inte längre finns där.
Men det går om. Det vet jag att det gör, av egen erfarenhet, vet jag att det gör det. Man tror att det alltid kommer kännas lika fruktansvärt som de två eller tre första dagarna.
Det kommer det inte. Det går om. Det är bara en tidsfråga.
Jag tar inte längre någonting förgivet, jag praktiskt taget lever för idag. Om man bara koncentrerar sid på 'idag' och förbiser 'imorgon' blir allting genast mycket lättare. Idag är idag, med det finns alltid en morgondag, då man kan ta tag i vad den för med sig.

En annan sak är att acceptera sig själv.
Det här är någonting majoriteten av jordens befolkningar har svårt med. Även jag. Visst, jag har både bättre och sämre dagar, men jag ser ALDRIG min kropp som felfri, jag är aldrig nöjd, det enda jag hittar är fel. Jämt och ständigt, fel. Min kropp är full av dem. Jag ser dem vart jag än tittar, och jag är trött, trött på att folk säger att det inte är något fel på mig. JAG SER JU! Mina ögon ljuger ju inte, jag ser ju att mina ben är äckligt feta, mina armar likaså, för att inte tala om min mage. Mitt ansikte är brett, mina fingrar korta och tjocka, mitt hår är fruktansvärt etc etc etc. Det tar aldrig slut.
Varför jag klagar?
Jag klagar inte. Jag är realistisk, och jag konstaterar bara det jag ser. Och vad jag vet att är sant. Så varför jag inte gör någonting åt det? Det gör jag. Ja, jag kunde göra mer. Men jag ser aldrig en förändring, jag ser aldrig något som skulle göra mig peppad att fortsätta, bara samma kropp full av fel, som alla tididigare gånger.
När ska jag acceptera att jag kanske aldrig blir så jag vill vara? När?
Jag vet mycket väl att det kanske aldrig kommer hända, men man kan bara hoppas.
Och, min point är att jag verkligen vet hur svårt det är att acceptera sig själv, precis så som man är. Jag är fel person att säga åt andra att det är vackra, att de verkligen är det, precis som de är, helt perfekta, och att jag skulle offra min högra arm för att se ut som den.
Men säger jag det, så menar jag antagligen det.
Och sanningen är ju den, att alla är vackra på sitt sätt, även om man inte ser det. Och då menar jag verkligen alla.
Det är bara det att vi inte kan acceptera det.