Människor är som humlor

Hjälp.
Jag börjar tro att det är sant.
Att det stämmer, det de säger.
Det om att jag inte pratar om någonting annat nuförtiden än om just dig.
Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på dig, vad jag än gör.
Alla mina tankar leder på ett eller annat sätt till dig.
Jag håller på att bli galen.
Nej, jag håller inte på att bli galen, jag ÄR galen.

Jag svämmar över av känslor, och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har aldrig känt så här förut, jag känner mig helt vilse bland allt det här, jag visste inte att man kunde känna så här mycket för en människa, jag visste inte att man kunde sakna någon så här brutalt mycket. Jag trodde verkligen att jag visste, men jag hade fel. Igen. Det skrämmer mig, samtidigt som jag bara ber om mer.
Jag druknar i dig. Du är allting.
Du är musik, känslor, ljud, filmer och doft.
Ändå är du helt unik, för det finns ingen som du.  Inget som överträffar allt det du är och det du betyder för mig.

Sakta men säkert förvandlas du till hela min värld. Det jag står för och tror på. Eller nej, det här går inte sakta. Det här går så obegripligt fort. Inte för att jag har någonting emot det, för det har jag inte. Jag åker villigt med i den här vindlande bergochdalbanan, och jag älskar varje sekund av det. Det tillochmed kittlar sådär underbart i maggropen ibland. Och jag skriker. Av glädje, och förtjusning.
Varför skulle jag inte det, förresten? Jag satte ju mig själv i denhär vagnen, jag vill aldrig kliva av.

Ja, jag älskar det här. Stunderna med dig är mitt livs bästa. Jag flyger, jag svävar fram.
Ingen har berättat för oss att vi inte kan flyga, vi ska bara stå med fötterna platt på marken. Vi vet inte att vi inte kan flyga. Vi är som humlor. Vi vet inte, men vi är lyckliga ändå. Vi vet inte att kärlek bara är en känsla, för för oss är den allting. Vi vill heller inte veta. Vi är kära i kärleken. Fullkomligt nöjda med att bara flyga fram med dem vi älskar.
Du gav mig vingar.



Bild lånad från google.

SVAR: jaa, visst är den fin? :D