Goodbye, baby. i don't mean maybe - i'm gonna get along somehow
Jag hörde trummorna på stan,
dom sa att du lämnat mig.
Jag hörde vad demonerna sa:
det är slut och ingen kan hjälpa dig.
Jag trodde jag sett det mesta,
det här var inte vad jag väntat mig.
Jag hör alla steg i trappen
men inga går till min dörr.
Nu sitter du som en fjäril i natten
och pratar som vi gjorde förr.
Allt det där om att va på väg nånstans
när man är tillbaks där allt började.
Jag försöker att gå som en man
nerför hjärtats ensamma gata.
Där kärlek och hat går hand i hand,
sitter jag och bara saknar dig.
Nu är allt sagt och gjort
och jag kommer aldrig att få tillbaka dig.
Vet att jag dragit upp det här förut, men ju fler gånger jag ser dig, destu säkrare
blir jag. Aldrig mer.
Aldrig, aldrig, aldrig, aldirg, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig mer.
Varför kan du inte bara vara dig själv, förresten?
Jag frågar mig det om och om igen.
Varför inte ens försöka?
Är det verkligen värt det? Att förlora så många människor, bara för att vara någon
annan och få uppmärksamhet av folk som förut gick förbi dig som om du hade varit
luft och inte värd ett skit? Är det verkligen värt det?
Inte för att jag bryr mig. Mer. Jag slutade för länge sedan, men jag tycker det är
patetiskt och sorgligt, du förstör bara för dig själv.
Du kommer märka det, förr eller senare.
Jag lovar.
Jag kommer skratta, den dagen du faller.
Jag skrattar så hårt.
Du kommer fatta, då.
Du kommer fatta vad du gjorde
Du kommer fatta vad du gjorde med vårt 'föralltid' - men framförallt med dig själv.
Usch.
dom sa att du lämnat mig.
Jag hörde vad demonerna sa:
det är slut och ingen kan hjälpa dig.
Jag trodde jag sett det mesta,
det här var inte vad jag väntat mig.
Jag hör alla steg i trappen
men inga går till min dörr.
Nu sitter du som en fjäril i natten
och pratar som vi gjorde förr.
Allt det där om att va på väg nånstans
när man är tillbaks där allt började.
Jag försöker att gå som en man
nerför hjärtats ensamma gata.
Där kärlek och hat går hand i hand,
sitter jag och bara saknar dig.
Nu är allt sagt och gjort
och jag kommer aldrig att få tillbaka dig.
Vet att jag dragit upp det här förut, men ju fler gånger jag ser dig, destu säkrare
blir jag. Aldrig mer.
Aldrig, aldrig, aldrig, aldirg, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig mer.
Varför kan du inte bara vara dig själv, förresten?
Jag frågar mig det om och om igen.
Varför inte ens försöka?
Är det verkligen värt det? Att förlora så många människor, bara för att vara någon
annan och få uppmärksamhet av folk som förut gick förbi dig som om du hade varit
luft och inte värd ett skit? Är det verkligen värt det?
Inte för att jag bryr mig. Mer. Jag slutade för länge sedan, men jag tycker det är
patetiskt och sorgligt, du förstör bara för dig själv.
Du kommer märka det, förr eller senare.
Jag lovar.
Jag kommer skratta, den dagen du faller.
Jag skrattar så hårt.
Du kommer fatta, då.
Du kommer fatta vad du gjorde
Du kommer fatta vad du gjorde med vårt 'föralltid' - men framförallt med dig själv.
Usch.
Kommentarer
Trackback
